Träffa the Jonas Brothers

Jag antar att man ska ge sig på ännu ett försöka-beskriva-dagen-som-inte-går-att-beskrivas-inlägg.
Igår träffade jag Jonas Brothers.
Kl. 11 kom vi fram till Bengans, jag, Ch och Rose-ann (numera kända som Lirach) och vi hamnade gaanska så långt fram i en kö som bara blev längre och längre (tydligen var det flera flera hundra där? jag var nummer 74. märkte inte mycket av kön, hade annat att tänka på)
Rose-ann hade med sig sin gitarr, och vi kom på den briljanta idén att skriva en sång till JB. Så det gjorde vi. Kärleksförklaringar med HP-referenser, så blev det, bl.a. var sista versen
"We all love the Jonas Brothers
Cause they bring joy into our lives
Even though Harry Potter's finished
We've got a reason to survive"
Vilket ju är vackert så man kan dö.

Timmarna gick. Regn kom och gick, sol kom och gick i moln, men stämningen var på topp. Vakterna peppade publiken att vara fangirliga och så började klockan bli 15.00. Då kommer beskedet. Vakterna skriker ut "INGA KRAMAR" och alla blir förtvivlade.
Och sen kom de. Jonas Brothers. Jag stod precis vid ett fönster och såg när de satte sig, och där var de. Där var de. De fanns på riktigt. Och efter en stund kom vi fram till dem. Jag gick till Kevin och frågade "Can I have a hug?" och han "ofcourse you, thanks for all the support" och så fick jag krama honom och Nick för de brydde sig ju självklart inte om vad vakterna sa, de ville ge sina fans kramar.
Och sen kom han. Joe. Jag tittade in i hans vackra ögon, stapplade fram ett "Can I have a hug?" han log, sa "Ofcourse" och sen var hans armar runt mig och jag trodde jag skulle dö, och jag kände hur tårarna började stiga i ögonen och sedan viskade jag ett fort "I love you so much" och han tittade på mig, log och sedan drog vakterna mig bort därifrån.
Så utanför Bengans började jag storgråta. Vi stod där och kramades och höll våra signerade skivor och vi var så glada och jag kände att jag önskade tiden kunde stanna, där inne hos dem. Allt var så otroligt, otroligt mycket för bra för att vara sant. Jag hade kramat Joe Jonas.

Jag kunde dock inte stanna länge. För sen var det dags att åka till globen annexet, där mirre och cissi väntade.
vi köade till avril lavigne. med förbandet...? Just det. Jonas Brothers.

När vi fick komma in, konserten började och Jonas Brothers kom ut på scenen var jag lyckligast i världen. Joe var så fin och så bra och sen så det bästa var att jag sträckte ut min hand mot honom (stod långt fram) och fick ögonkontakt, och han sträckte ut sin hand mot min.

Då började jag gråta igen.

Sen tog det slut. Och så kom Avril. Hon var också otroligt, otroligt bra.

Men inget slår Jonas Brothers. Joe är bäst i världen. Och jag är så kändiskär just nu att jag tror jag ska gå och dränka mig.